Många av er har säkert märkt att denna blogg legat lite på is under den senaste tiden. Men jag uppdaterar ännu dagligen mina sociala medier och de texter jag skriver finns bl.a. på min hemsida. Gå gärna in och följ mig där istället.
Min hemsida: www.anna-maja.fi
Min Facebooksida: https://www.facebook.com/annamajahenriksson/
Min Twitter: https://twitter.com/anna_maja
Min Instagram: https://www.instagram.com/annamajah/
Ministeriet måste ta tag i skarvproblemet
Skarvarna och skarvbeståndet har debatterats flitigt i de österbottniska tidningarna under den senaste tiden. De österbottniska fiskeområdena har lämnat in anhållan om att få inleda skyddsjakt på skarv. Också i Sydösterbotten har man skickat in en anhållan till NTM-centralen.
Skarvproblematiken är inte främmande för mig. Under förra våren ledde jag en skarvarbetsgrupp tillsatt av miljöminister Kimmo Tiilikainen. Vårt uppdrag var att inom ramen för gällande lagstiftning och med beaktande av EU:s fågeldirektiv, komma med konkreta förslag för att åtgärda de problem som skarven förorsakar. I arbetsgruppen fanns personer som representerade olika intresseorganisationer, myndigheter samt miljöministeriets och jord- och skogsbruksministeriets tjänstemän och forskare. Med denna gruppsammansättning kan ni säkert förstå att det var en rätt utmanande uppgift att leda gruppen och mot den bakgrunden jag är glad över att vi lyckades åstadkomma en enhällig rapport.
Vi presenterade flera åtgärdsförslag vars syfte är att minska på den skada som skarven förorsakar. Bland annat föreslog vi att regionala samarbetsgrupper skulle skapas så att man tillsammans kan komma fram till hållbara lösningar som passar i våra olika regioner där skarven orsakar skada. Det är viktigt att involvera alla parter i konfliktlösningen och hitta lösningar som också kan fungera lokalt. Vi föreslog också att miljöministeriets direktiv ska förnyas omedelbart så att bl.a. undantagstillståndsförfaranden med tanke på t.ex. skyddsjakt ska blir mer flexibla och att bevisbördan görs lättare. Dessutom ansåg gruppen att t.ex. fiskarna ska ha möjlighet att skrämma bort skarvar utan att behöva tillstånd.
Slutrapporten innehåller också ett viktigt avsnitt om uppföljning. Vi slog fast att man redan under hösten 2016 bör utreda vilka effekter arbetsgruppens åtgärdsförslag har haft på skarvproblematiken. Ifall problemen inte lösts på ett tillräckligt betydande sätt bör behovet av alternativa tilläggsåtgärder utredas. Regionala arbetsgrupper har tillsatts och det är bra. Men processen får inte stanna där. I skrivande stund förefaller det som miljöministeriet inte påbörjat arbetet med uppföljningen och snart är det jul. Vi har inte mycket tid kvar innan skarven börjar häcka på våra holmar och skär.
Ministeriet måste nu ta sig i kragen och visa verklig vilja att gå raskt framåt med arbetsgruppens förslag. Därför ställde jag i början av veckan ett skriftligt spörsmål till minister Tiilikainen där jag frågar vilka åtgärder ministeriet vidtagit för att följa upp de förslag vi kom med i vår rapport. Återstår att se vad han svarar. Men vi kan inte fortsätta på samma sätt som nu. Vi måste kunna kontrollera skarvbeståndet och ta lärdom av bl.a. Danmark. För mig är det viktigt att fiskenäringen har förutsättningar att leva vidare, och jag vill att man skall kunna njuta av livet i skärgården utan att luften och våra vatten förstörs av skarvens framfart. Nu hoppas jag att ministeriet och NTM-centralerna ser allvaret i situationen och jobbar aktivt framåt för en mera hållbar skarvpolitik.
Hur blir det med vården?
Vård, skola och omsorg har länge hört till kommunernas kärnverksamhet. Vi har varit vana med att de är frågor som vi lokalt har såväl rätt som skyldighet att besluta om. Det handlar om service nära mänskorna, nära kommuninvånarna, nära stadsborna. Nu vill regeringen ta bort makten från kommunerna och sjukvårdsdistrikten och låta social-och hälsovårdsministeriet bestämma vad som ska få opereras var. Det är inte en sådan utveckling vi vill ha.
Det som nu är högaktuellt är regeringens förslag till jourreform. Som många vet, föreslår ju regeringen att landet enbart ska ha 12 sjukhus med så kallad fulljour och varken Vasa eller Karleby centralsjukhus skulle höra till dem. Däremot nog Seinäjoki. Samtidigt föreslår regeringen att de tidigare kretssjukhusen, såsom Jakobstads sjukhus, inte längre skulle få operera alls. Inte ens dagkirurgi, där patienten kommer in på morgon och får åka hem till kvällen, skulle man få ha kvar på de mindre sjukhusen. Liksom det är fullständigt obegripligt att Vasa centralsjukhus inte skulle få fulljour, är det också obegripligt att regeringen vill slakta de mindre sjukhusen. För det är tyvärr det det handlar om. I måndags hade vi ett välbesökt diskussionstillfälle i Jakobstad kring vården, och såväl läkare som vårdpersonal förde fram många goda argument för varför det är så viktigt att få fortsätta med kirurgin och speciellt dagkirurgin.
En tvångscentralisering av alla operationer som kräver mer än lokalbedövning, kan inte leda till annat än längre vårdköer, längre avstånd till vården för patienterna och en urholkning av regionernas livskraft, samtidigt som demokratin sätts på undantag. De som valts att leda våra kommuner och regioner skulle inte längre ha något att säga till om. Det är inte så man skapar dynamik och medborgaraktivitet. Allt hänger ju ihop. Jag och SFP vill se ett annat Finland. Vi vill ge alla regioner samma redskap och möjlighet att själva utveckla och utvecklas. Vi behöver ingen förmyndare från social- och hälsovårdsministeriet, vare sig i form av någon tjänsteman eller minister. Det är rent obehagligt att nu se utvecklingen gå åt det hållet, där regeringen tar skattemedlen från kommunerna och sedan delar ut dem över hela landet, istället för att låta oss själva bestämma om vården och dess omfattning.
Just nu behandlas jourreformen i riksdagens social- och hälsovårdsutskott och i grundlagsutskottet. Grundlagsutskottet, där jag är medlem, kommer att ge sitt utlåtande om förslagets grundlagsenlighet. Vi får återkomma till den frågan då vi är klara. Under behandlingens gång kan jag som medlem inte yppa något.
Vissa riktigt goda nyheter har vi ändå fått under veckan. Att ST1 planerar en etanolfabrik till Jakobstad är definitivt en sådan. Den typen av nyheter behöver vi nu, och gemensamma aktioner i regionen för att hålla framme hur mycket gott vi trots allt har. Och vad gäller vården ger vi inte upp. Kampen fortsätter.
Hallituksen toiminta hämmentää
Eduskunta keskusteli tällä viikolla taloudesta ja hallituksen niin sanotusta kehyspäätöksestä vuosille 2017-2020. Suomen talouden tila on edelleen haastava, ja hallitus pitää kiinni neljän miljardin säästötavoitteestaan vuoden 2019 tasolla. Tämä on varmaan välttämätöntä, mutta keinoista tavoitteeseen pääsemisestä voidaan olla montakin mieltä. Yksimielisiä varmaan ollaan siitä, että tärkein avain talouden kohentamiseen on työllisyysasteen nostaminen. Kilpailukykysopimus olisi saatava maaliin ja paikallisesta sopimisestakin pitäisi päästä yhteisymmärrykseen. Tilanne myös vaatii, että meillä on toimintakykyinen ja kuunteleva hallitus. Tältä osin onkin toivomisen varaa.
Mielenkiinnolla seurasin alkuviikolla, kun liikenneministeri Anne Berner toi julkisuuteen hallituksen ison liikennekaarihankkeen sekä taksijärjestelmän kokonaisuudistuksen. Mitä tapahtui? Ei kestänyt tuntiakaan, ennen kuin ulkoministeri ja Perussuomalaisten puheenjohtaja Timo Soini ampui koko hankkeen alas. Miten tällainen menettelytapa on ylipäänsä mahdollista? Normaali tapa on, että hallitus ensin sisäisesti päättää yhdessä tärkeistä asioista, ja sitten viestittää niistä yhteisymmärryksen synnyttyä. Nyt ulospäin
näyttää kyllä vahvasti siltä, että hallituksen sisäinen kommunikointi tökkii tosi pahasti. Eikä pääministerin, hallituksen alkutaipaleella, suuresti markkinoidusta ”avokonttorista” tainnut tulla mitään. Muistattehan, että piti luoda uusi tapa hallitukselle toimia yhdessä, kollegiona, joten tieto kulkisi hyvin ja yhdessä tekemisen meininki vahvistuisi.
Bernerin esittämä liikenneinfrahanke on sen verran massiivinen, että on aivan poissuljettua, että siitä voisi päättää yksittäinen ministeri tai yksi hallituspuolue itse. Puheista päätellen kaikki valtion väylät, tiet, rautatiet ja satamat yhtiöitettäisiin, ja tulevaisuudessa käyttäjä maksaisi viulut. Luonnollisesti näin isosta uudistuksesta on pitänyt hallituksen sisällä käydä paljonkin keskustelua. Eduskunnan edessä pääministeri yritti väistellä kysymyksiä hallituksen päätöksentekokulttuurista, heittämällä pallon oppositiolle ja kertomalla, että tämä on uusi tapa toimia! Nyt kuunnellaan laajasti kenttää, ja vasta sitten hallitus muodostaa kantansa, saimme kuulla. Jotainhan hänen piti sanoa. Joskus on niin, että hyökkäys on paras puolustus.
Tässä ei voi kuin ihmetellä hallituksen tapa toimia ja viestittää päätöksistään. Asioista, joista ollaan erimielisiä, pidetään lehdistötilaisuuksia, niin kuin tästä isosta liikenne- ja infrapaketista, kun taas asioista, joista ilmeisesti jo ollaan päätetty, ei kerrota mitään. Tässä ajattelen sotea ja hallituksen linjausta siitä, mitkä ne 12 sairaalaa ovat, jotka tulevat saamaan täyden päivystyksen. Vaikka on ilmiselvää, että hallituksen sisällä on jo yksimielisesti päätetty tästä asiasta, siitä ei kerrota vielä mitään! Ja sanottakoon se vielä kerran ääneen. Vaasan keskussairaalan on oltava yksi näistä, mikään muu ratkaisu ei ole hyväksyttävissä.
On myös surullista, että keskustajohtoiseen hallitukseen on tarttunut vahva keskittämisinto. Päivystystoiminnan rajulle alasajolle ei ole annettu mitään muuta syytä kuin tarve säästää. Järkevää luonnollisesti olisi, että tulevaisuuden päivystystoiminnan järjestäminen tehtäisiin käsi kädessä varsinaisen sosiaali- ja terveydenhuoltouudistuksen kanssa. Nyt vaikuttaa siltä, että hallitus haluaa ensin lakkauttaa sairaaloita,
sulkea lisää synnytysosastoja ja vähentää niin erikoissairaanhoidon kuin perusterveydenhuollon
päivystystä ja vasta sitten sen jälkeen muodostaa 18 uutta maakuntaa. Tämä ei ole rehellistä maakuntia ja alueita kohtaan. Jos halutaan saada aikaan aitoa itsehallintoa, on maakuntien itse saatava päättää päivystyksen laajuudesta, kun niille on siirretty vastuu sosiaali- ja terveydenhuollosta. Tämä olisi se oikea tie edetä. Hallituksen nykymeno ei vakuuta.
Handelsläroverket alternativ för språkbadsskolan?
ÖT:s rapportering från det tillfälle SFP i Västra Jakobstad ordnade i onsdags ger tyvärr inte en heltäckande bild av det som där diskuterades. Ett tillfälle som erbjöd möjlighet att fritt ventilera olika tankegångar.
För att undvika missförstånd, vill jag påtala att det jag konkret frågade var huruvida arbetsgruppen som jobbat med skolfrågorna också sett på Länsinummi som alternativ för språkbadet. Länsinummi skola är ju byggd för 6 parallellklasser och har åtminstone 12 klassrum. På tillfället ventilerades också frågan om möjlighet till samlokalisering av såväl den svenska som finska skolan i exempelvis just Länsinummi. Jag framförde att det skulle kräva ett brett samförstånd mellan såväl finsk-som svenskspråkiga för att fungera. Vi har också en lång tradition i Jakobstad där den svenska skolsektionen fattar beslut om den svenska skolan och den finska sektionen om den finska skolan. Det systemet skall vi respektera.
Det mest intressanta som framfördes tyckte jag personligen var tanken på att söka en lösning för språkbadet i den gamla Handelsfastigheten. Där har renoverats och där lär finnas 17 klassrum. Ett alternativ som borde tas på allvar av våra tjänstemän, det oaktat att staden inte mera äger fastigheten. Åtminstone nu som tillfällig lokaliseringslösning.
Vi borde klara av att diskutera skolfrågor fördomsfritt, sansat och med respekt. Alla vill vi barnens och stadens bästa. Inga barn, oberoende av modersmål, skall behöva gå i en rutten skola, Keijo Paananen! Och alla vi som bor i Jakobstad är likvärdiga invånare. Stadsborna har rätt att ställa frågor och beslutsfattarna skall lyssna på alla, kräva goda beredningar och fatta sådana beslut som man tror är bäst för staden, barnen och alla invånare. Och Keijo Paananen m.fl kan sova lugnt, jag tänker inte föreslå att Länsinummi skall bli en svensk skola!
Anna-Maja Henriksson
Skickat från min iPad
Här kan du läsa min valtidning!
Gå till länken nere på sidan. Där hittar du min valtidning. Trevlig läsning!http://issuu.com/dagenstidning/docs/anna-maja_2015
Min valvideo finns på Youtube
Jag vill gärna vara din och hela Österbottens starka röst
Beskattningen ska vara rättvis !
Vår nordiska välfärd bygger på att vi alla, enligt förmåga, bidrar till att samla in skatteintäkter för att samhället ska kunna ge medborgarna service i form av skola, vård och omsorg.
Den debatt som nu går på bl.a Svenska Yle, tycks ha missat denna utgångspunkt. För mig och SFP står det utom all tvivel, att vi vill försvara den Nordiska välfärdsmodellen. Något annat kommer inte på fråga. Likaså är det helt klart att vårt samhälle ska fungera så, att vi tar hand om de mest utsatta, och kan trygga alla ett drägligt liv.
Samtidigt är det viktigt att vi sporrar individen. Därför behöver det vara mera lönsamt att ta emot ett jobb, än att låta bli. Därför ska vi också tillåta mänskor att lyckas, och att misslyckas och kunna börja om på nytt. Därför behöver vi eliminera flitfällor.
Ju fler som jobbar, dess bättre för samhället som helhet. Det är jobben som ger skatteintäkter till staten. Intäkter som sedan kan fördelas, så att mänskor har tillgång till möjligast likvärdig service runt om i landet.
För mig är det en självklarhet att den som förtjänar mera, ska ha en högre skattesats. Det är det vi kallar progressivitet. Jag vill inte ha ett plattskattesystem i Finland, där alla skulle betala samma procent i skatt oberoende av inkomst. Det skulle vara orättvist.
Den här regeringen har skärpt beskattningen speciellt för dem som förtjänar mest. Samtidigt har vi höjt grundavdraget, som är till fördel för våra låginkomsttagare och som sänkt deras skatt. Det är bra. Men nu börjar vi vara vid vägens enda. I åratal har vi sagt att det vore rimligt att man alltid skulle få bli med minst hälften av det man förtjänat. Det tycker jag fortfarande är en god målsättning. Däremot är det så, att just nu finns inga som helst möjligheter att sänka skatterna så att den målsättningen skulle fyllas. Man måste vara realist.
För mig är det också helt klart, att ifall vi hittar något utrymme överhuvudtaget att sänka inkomstskatterna, ska det ske i alla kategorier,och på ett sådant sätt att låg – och medelinkomsttagarnas köpkraft förbättras. I inget som helst sammanhang, kan jag tänka mig medverka till att vi enbart skulle sänka skatten för dem som förtjänar mest.
Nåja, viktigt att denna diskussion förs, och viktigt att man skulle försöka se helheten. Ett samhälle som tar hand om de mest utsatta, är ett ansvarstagande samhälle. Ett sådant samhälle vill jag fortsätta jobba för.
Öppenhet och respekt för olikheter behövs!
De fruktansvärda terroristattentaten i Paris har igen en gång väckt oss till insikt om ondskan i världen. Den är brutal och hänsynslös i sin värsta form. Men vi får inte sträcka upp händerna eller ge upp. Tvärtom!
Det är med öppenhet och respekt för varandra vi kan visa att vi inte ger vika för dessa onda krafter, som vill sprida rädsla och otrygghet.
Terrorism måste bekämpas på många plan och tillsammans genom gränsöverskridande samarbete. Det är så man också kan föregripa attentat under planering.
Samtidigt är det viktigt att inse, att vi alla kan medverka till att försöka hindra marginalisering och radikalisering. Ju bättre vi lyckas bygga samhällen där mänskor känner sig delaktiga, där barn och unga märker att de vuxna bryr sig om, att alla har rätt uppleva att de är behövda och har en mission, dess bättre kan vi också förebygga utanförskap. Därför är det också så viktigt att vårt samhälle satsar på integrationsfrämjande åtgärder. Att de som kommer till vårt land kan känna sig välkomna och få en möjlighet att lära sig våra språk, och på riktigt bli inkluderade i samhället.
Det finns en uppenbar risk att alla muslimer nu också dras över samma kam. Det måste vi akta oss för, och komma ihåg att de extrema fanatikerna utgör en liten bråkdel, av alla dem som bekänner sig till den muslimska tron.
Yttrandefriheten är en oerhört viktig grundrättighet för oss alla. Den ska vi värna om. Samtidigt ska vi kunna respektera rätten till trosfrid. Vi har alla rätt att tro – eller att låta bli! Och det ska vi respektera. Den straffbestämmelse vi har om trosfrid, är från 1998. Den har tillämpats väldigt sällan. Det är i och för sig bra. Trosfriden och rätten till religionsutövning anses utgöra en del av den samhällsfred som hör till den allmänna ordningen. Skyddsobjektet är alltså inte Gud eller motsvarande institution i andra religioner, utan medborgarens rätt till religiösa övertygelser och känslor samt trosfriden i samhället.
Man kunde också säga att med hänsyn till grundlagen och människorättskonventionerna står skyddet av yttrandefriheten och skyddet av religiösa känslor inte i konflikt med varandra, utan båda bör skyddas.
Slutligen är det också på sin plats att konstatera att terroristdåden i Frankrike inte kan anses ha någon nämnvärd koppling till vårt stadgande om trosfrid!
Låt oss således gå vidare med öppna ögon och öppet sinne. Den manifestation som igår tog plats på Paris gator och torg, gjorde åtminstone mig varm om hjärtat. Aldrig tidigare har vi sett så många av världens ledare gå i armkrok tillsammans och visa att vi inte kommer att låta oss skrämmas och falla till undfallenhet. Glad att också vår statsminister Alexander Stubb var där. Genom att göra det goda kan vi motverka det onda!
Anna-Maja Henriksson 