Ministeriet måste ta tag i skarvproblemet

Skarvarna och skarvbeståndet har debatterats flitigt i de österbottniska tidningarna under den senaste tiden. De österbottniska fiskeområdena har lämnat in anhållan om att få inleda skyddsjakt på skarv. Också i Sydösterbotten har man skickat in en anhållan till NTM-centralen.

Skarvproblematiken är inte främmande för mig. Under förra våren ledde jag en skarvarbetsgrupp tillsatt av miljöminister Kimmo Tiilikainen. Vårt uppdrag var att inom ramen för gällande lagstiftning och med beaktande av EU:s fågeldirektiv, komma med konkreta förslag för att åtgärda de problem som skarven förorsakar. I arbetsgruppen fanns personer som representerade olika intresseorganisationer, myndigheter samt miljöministeriets och jord- och skogsbruksministeriets tjänstemän och forskare. Med denna gruppsammansättning kan ni säkert förstå att det var en rätt utmanande uppgift att leda gruppen och mot den bakgrunden jag är glad över att vi lyckades åstadkomma en enhällig rapport.

Vi presenterade flera åtgärdsförslag vars syfte är att minska på den skada som skarven förorsakar. Bland annat föreslog vi att regionala samarbetsgrupper skulle skapas så att man tillsammans kan komma fram till hållbara lösningar som passar i våra olika regioner där skarven orsakar skada. Det är viktigt att involvera alla parter i konfliktlösningen och hitta lösningar som också kan fungera lokalt. Vi föreslog också att miljöministeriets direktiv ska förnyas omedelbart så att bl.a. undantagstillståndsförfaranden med tanke på t.ex. skyddsjakt ska blir mer flexibla och att bevisbördan görs lättare. Dessutom ansåg gruppen att  t.ex. fiskarna ska ha möjlighet att skrämma bort skarvar utan att behöva tillstånd.

Slutrapporten innehåller också ett viktigt avsnitt om uppföljning. Vi slog fast att man redan under hösten 2016 bör utreda vilka effekter arbetsgruppens åtgärdsförslag har haft på skarvproblematiken. Ifall problemen inte lösts på ett tillräckligt betydande sätt bör behovet av alternativa tilläggsåtgärder utredas. Regionala arbetsgrupper har tillsatts och det är bra. Men processen får inte stanna där. I skrivande stund förefaller det som miljöministeriet inte påbörjat arbetet med uppföljningen och snart är det jul. Vi har inte mycket tid kvar innan skarven börjar häcka på våra holmar och skär.

Ministeriet måste nu ta sig i kragen och visa verklig vilja att gå raskt framåt med arbetsgruppens förslag. Därför ställde jag i början av veckan ett skriftligt spörsmål till minister Tiilikainen där jag frågar vilka åtgärder ministeriet vidtagit för att följa upp de förslag vi kom med i vår rapport. Återstår att se vad han svarar. Men vi kan inte fortsätta på samma sätt som nu. Vi måste kunna kontrollera skarvbeståndet och ta lärdom av bl.a. Danmark. För mig är det viktigt att fiskenäringen har förutsättningar att leva vidare, och jag vill att man skall kunna njuta av livet i skärgården utan att luften och våra vatten förstörs av skarvens framfart. Nu hoppas jag att ministeriet och NTM-centralerna ser allvaret i situationen och jobbar aktivt framåt för en mera hållbar skarvpolitik.

Annons

Hur blir det med vården?

Vård, skola och omsorg har länge hört till kommunernas kärnverksamhet. Vi har varit vana med att de är frågor som vi lokalt har såväl rätt som skyldighet att besluta om. Det handlar om service nära mänskorna, nära kommuninvånarna, nära stadsborna. Nu vill regeringen ta bort makten från kommunerna och sjukvårdsdistrikten och låta social-och hälsovårdsministeriet bestämma vad som ska få opereras var. Det är inte en sådan utveckling vi vill ha.

 

Det som nu är högaktuellt är regeringens förslag till jourreform. Som många vet, föreslår ju regeringen att landet enbart ska ha 12 sjukhus med så kallad fulljour och varken Vasa eller Karleby centralsjukhus skulle höra till dem. Däremot nog Seinäjoki. Samtidigt föreslår regeringen att de tidigare kretssjukhusen, såsom Jakobstads sjukhus, inte längre skulle få operera alls. Inte ens dagkirurgi, där patienten kommer in på morgon och får åka hem till kvällen, skulle man få ha kvar på de mindre sjukhusen. Liksom det är fullständigt obegripligt att Vasa centralsjukhus inte skulle få fulljour, är det också obegripligt att regeringen vill slakta de mindre sjukhusen. För det är tyvärr det det handlar om. I måndags hade vi ett välbesökt diskussionstillfälle i Jakobstad kring vården, och såväl läkare som vårdpersonal förde fram många goda argument för varför det är så viktigt att få fortsätta med kirurgin och speciellt dagkirurgin.

 

En tvångscentralisering av alla operationer som kräver mer än lokalbedövning, kan inte leda till annat än längre vårdköer, längre avstånd till vården för patienterna och en urholkning av regionernas livskraft, samtidigt som demokratin sätts på undantag. De som valts att leda våra kommuner och regioner skulle inte längre ha något att säga till om. Det är inte så man skapar dynamik och medborgaraktivitet. Allt hänger ju ihop. Jag och SFP vill se ett annat Finland. Vi vill ge alla regioner samma redskap och möjlighet att själva utveckla och utvecklas. Vi behöver ingen förmyndare från social- och hälsovårdsministeriet, vare sig i form av någon tjänsteman eller minister. Det är rent obehagligt att nu se utvecklingen gå åt det hållet, där regeringen tar skattemedlen från kommunerna och sedan delar ut dem över hela landet, istället för att låta oss själva bestämma om vården och dess omfattning.

 

Just nu behandlas jourreformen i riksdagens social- och hälsovårdsutskott och i grundlagsutskottet. Grundlagsutskottet, där jag är medlem, kommer att ge sitt utlåtande om förslagets grundlagsenlighet. Vi får återkomma till den frågan då vi är klara. Under behandlingens gång kan jag som medlem inte yppa något.

 

Vissa riktigt goda nyheter har vi ändå fått under veckan. Att ST1 planerar en etanolfabrik till Jakobstad är definitivt en sådan. Den typen av nyheter behöver vi nu, och gemensamma aktioner i regionen för att hålla framme hur mycket gott vi trots allt har. Och vad gäller vården ger vi inte upp. Kampen fortsätter.